Hellas Tour 2, Parga-Kalambaka-Trikala

[Tommy]

Efter att ha varit på resande fot sedan den 28;e maj var jag den 31/5 på plats i Parga.
Där följde några lättsamma goa dagar, en hel del ömsesidiga igenkännanden, lata timmar på stranden, mycket mat o go mat hos boendevärdarna Dokos, eller favorittavernan Sakis oppe vid borgen. Härliga kvällar på Terra bar, och ouzeria meetings i gränderna bakom hamnpromenaden, och lite småutflykter till ( av mig ) outforskad terräng kring Parga.


Om det smaka gött ? Mmmmmmm, gött i gött, gött !!!!!!


Herr Sakis ( i mitten på bordet närmast ) slår sig gärna ner och har en pratstund med gästerna. Sakis taverna har funnits länge, här är alltid mycket folk, många kommer tillbaka för den goda maten och den gemytliga stämningen.


I Ormos agios Ioannis ( Johannesviken ? ) finns ett förunderligt naturfenomen att beskåda när det inte blåser. På havsbotten finns en sötvattenkälla där sötvattnet väller opp med sådan kraft, och i sådan mängd, att det syns tydligt på ytan när sötvattnet bryter mot det salta havsvattnet. Det säjs att båtar vid lugn väderlek kan stanna till och fylla på färskvattenförråden här.

 
 Det var en skönt att kunna ladda i lugn och ro i Parga inför rundresan som skulle följa de kommande veckorna.


 
Jag bollade lite alternativa resrutter i huvudet innan jag definivt bestämde hur jag skulle fortsätta touren. Med Inge hade jag bokat in att vi skulle ses en vecka på Samos innan han reste hem den 18/6. Alltså skulle jag behöva vara där till omkring den 10;e juni. Hittade och bokade färja från Piraeus fredagen den 9/6 med avgång kl.21.30 på kvällen, tiden passade bra då skulle jag kunna köra direkt till Piraeus på en dag, även om jag då skulle befinna mig 30-40 mil därifrån. SMS:ade Inge det beskedet och bestämde vi skulle höras av när båten var framme i Vathi på Samos.

Hade ju också haft kontakt med Lena i Trikala för det skulle vara skoj och hälsa på hos henne och se lite av den trakten ordentligt. Frågan var bara om jag skulle göra det före eller efter Samos, alltså i början eller mot slutet av rundresan ? Och när passade det Lena bäst att jag kom ? Du är jättevälkommen nu blev svaret från Lena när jag SMS;ade henne frågan. Det avgjorde saken, beslöt ge mig iväg till Trikala måndagen den 5/6.
 Söndagen, innan avfärden opp i och över Pindosbergen, pysslade jag om Hildur lite, bytte olja, sträckte och smörjde kedjan, tvättade henne så hon skulle glänsa fin och grann när jag gav mig iväg morgonen den 5/6.
  I tillförsikt om att nu slippa kyla och regn hade jag lämnat regn- och extrakläder hos mina boendevärdar i Parga, dit jag ju skulle återvända i slutet av min rundresa. Färdvägen skulle gå via Paramithia - Ionnanina - Metzovo mot Kalambaka, och en campingplats där med det passande namnet \"philoxenia\" ( grekiskt ord för gästfrihet ), där skulle jag hyra mig en bungalow under besöket. Adressen dit hade jag fått av Lena.
 Redan när jag närmade mig Paramithia upptäckte jag det kunde varit en god ide´att i alla fall haft handskar och en varm extra tröja med mig, det var lite kyligt i fartvinden, och över bergen längre fram hängde olycksbådande moln. \"Mig tycka dum turist vara trist\" var ett passande uttryck som då passerade i mitt huvud.


Vy från vägen mot Paramithia som skymtar längst bort i bilden.

 Vägen förbi Paramithia som skulle föra mig vidare opp mot Ioannina hade jag kört förut, fast då bara på kortvariga utflykter över dagen när jag semestrat i Parga, det var skoj att känna igen sig i trakterna, och minnen dök opp i huvudet från det besöket, medans Hildur och jag puttrade vidare.

(här är 2 bilder från en utflykt jag gjorde förra sommaren)

Lämningar av förkristen bosättning ovanför Paramithia.

Och alldeles intill, pågick motorvägsbygget som ska underlätta vägtransporter genom Grekland, från väst till öst, och vice versa.

Gammalt och nytt möts på ett så tydligt sett i Grekland, i stort och smått, och det är inte bara vid lämningar av historiskt storslagna och omtalade platser det går att skåda med egna ögon, det kittlar fantasin, tycker jag.
 Efter Paramithia svängde jag av mot Ioannina, och klättringen på slingriga bergsvägar började på riktigt. Passerade ett ställe där en turkisk långtradare råkat ut för en smärre olycka och hade fått assistans av landsmän. Jag reflekterade som hastigast över att jag inte såg någon grekisk assistans vid olycksplatsen då jag körde förbi, men funderade sedan inte så mycket vidare på saken, förrän jag berättade det för Lena. Hon sa att turkiska långtradarchaufförer som var tvungna att köra genom Grekland inte var speciellt förtjusta över det, och därför försökte köra genom Grekland så fort som möjligt, därför var det inte ovanligt med olyckor där turkiska lastbilar var inblandade. Enligt Lena ses turkisk nyttotrafik genom Grekland i allmänhet inte som något gott, och de kan inte räkna med grekisk assistans vid behov för att de helt enkelt ignoreras.
 Min risk att råka ut för olycka låg inte i att jag hade bråttom, det var så förbaskat vackert överallt längs vägen, så frestelsen att titta vid sidan om, istället för på vägen utgjorde den största olycksrisken.


Vy strax efter Ioaninna, insjön som syns heter Pamvotida, ön som finns där har en speciell betydelse i regionen Epiros historia från det turkiska väldet, här blev den lokala paschan (som var alban),1822 mördad av trupper utskickade från Istanbul för han ville bryta sig loss från det osmanska imperiet och bilda en grekisk-albansk stat.


Längs vägen vidare efter Ioaninna syntes snö på bergstopparna.


Katarapasset, den högsta punkten på vägen mot Kalambaka, härifrån var det nerförsbacke och nu var jag oxå i regionen Thessalien. Det var härliga slingriga vägar, jag hade ibland sällskap av andra mc-turister som fräste förbi i kurvorna medans vi glatt tutade åt varann.


Strax framme i Kalambaka, det var göttigt att se det grönskande böljande landskapet, och att ana Thessaliens slätter vid horisonten efter att ha färdats över Pindos-bergen.
Framme i Kalambaka letade jag mig fram till campingplatsen som Lena tipsat mig om, där var inte många andra gäster. Hyrde mig en liten bungalow med egen dusch och toalett för 25 euro natten.


Skickade ett sms till Lena och talade om att jag var framme, några timmar senare på kvällen satt jag vid dukat bord hemma hos henne i Trikala.


Lenas två äldsta grabbar var så klart nyfikna på Hildur och gav sig ut på en kvällstur eller två.
 
Det som följde vart 4 fantastiska dagar där jag tack vare Lena fick möjlighet att oppleva Meteora-området/Trikala mycket mer än jag som turist på egen hand kunnat komma i närheten av. Det var en absolut höjdponkt under resan att bli förunnad den gästfriheten Lena bjöd på under min vistelse där.


Fortsättning följer i Hellas Tour 3

 :smile: Tommy