MAKISTOS/ZAHARO-PELOPONESSOS-EFTER BRANDEN

[Tommy]

En läsvärd tidningsartikel som handlar bland annat om hur vardagen efter branden ter sig för en olivbonde i en bergsby på Peloponessos ;

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2708&a=718376

Grekerna bävar för en ännu torrare värld

MAKISTOS/ZAHARO. För två månader sedan brann marken, husen och träden i bergsbyn Makistos. Nu oroar sig invånarna för ett ännu varmare och torrare klimat.
 
Olivbonden Nontas Pouthos i byn Makistos står vid sitt utbrända hus uppe i bergen på halvön Peloponnessos, som drabbades värst av bränderna. Tegelskärvor och rester av servisen ligger i småbitar på marken, glasrutorna är krossade.

Allt är resultatet av några ruskigt heta och blåsiga dagar i slutet av augusti när bränderna härjade som värst i Grekland och försatte hela landet i katastroftillstånd. Totalt dog över 60 människor, hundratusentals hektar mark förstördes och boskapsdjur brann upp.

Nontas Pouthos blickar ut över de brända olivträden och konstaterar att han aldrig har sett maken till brand.

- Jag såg elden två tre kilometer bort på väg mot vår by. När jag märkte med vilken fart den spred sig var det inte mycket att snacka om. Jag och familjen flydde ner från berget.

Familjen klarade sig med livet i behåll. Men sju i byn dog och Nontas Pouthos försörjning, 1 200 olivträd, brann upp. Det gjorde också de 25 får och getter familjen höll sig med för husbruk.

Nu vill han att barnen hittar något annat yrke. Det trots att familjen Pouthos så långt tillbaka i tiden som Nontas Pouthos känner till trampat marken som bönder i Makistos. Själv tog han över verksamheten av sin far. Men de tre sönerna, fjorton, tio och fyra år, önskar han andra yrken.

- De går i skolan och de ska inte bli bönder. Jag ser ingen framtid i det. De skulle ha samma oro, eller till och med mer oro för klimatförändringarna, som jag har. Saker och ting ändras hela tiden och man har inget att ty sig till, det är inte tryggt.

Han konstaterar att det inte finns någon undervisning i skolorna om klimatförändringarna och han har ingen aning om hur han ska skydda sig inför framtida katastrofer.

- Vi vet inte hur vi ska bete oss. Det kan hända igen, men det är inte mycket vi kan göra, säger han och rycker på axlarna.

I stället för att skörda oliver handlar livet nu om att springa till olika myndigheter för att ordna med papper för återuppbyggnad av huset, ersättning för den förlorade skörden och andra praktiska ting. Familjen har flyttat in i ett hus som en gång i tiden fungerade som nödhus vid jordbävningar.

- I dag har jag börjat en ny springomgång för att lyckas få nya träd av staten.

För Nontas Pouthos har bestämt sig. Vartenda träd ska återplanteras. Det trots den osäkerhet som han känner inför framtiden med varningar om att bränder blir allt vanligare när temperaturen stiger.

- Men det enda jag kan göra är att försöka återställa det som elden har bränt upp, konstaterar han lakoniskt.

Och hoppet börjar synas i Makistos. När jag besökte byn någon dag efter branden var där helt tyst. Fåglarna hade slutat kvittra, trädstammarna var svarta och dalen böljade ner mot havet, klädd i askgrått.

Nu har en gnutta liv väckts i naturen. Gräs har börjat växa upp mellan de svarta olivträdsstammarna, fåglarna har kommit tillbaka och maskrosor syns i vägkanten.

Men ännu är förödelsen stor. Nästan alla hus förstördes i branden. De är fortfarande i spillror. Bara ett fåtal människor har kunnat flytta tillbaka till byn.

- Men det ruskigaste är att det dog människor. Allt det andra går att ordna, säger Nontas Pouthos.

Nere i huvudorten Zaharo klarade sig de flesta hus. Men Ioanna Vakou och hennes man Nikos Giannakopoulos hade otur. Hela deras bostad och tillhörande olivträd brändes ner. De fint smidade järnbalkarna är nedsmälta och alla ägodelar uppbrunna.

Nu bor de på hotellet där Ioanna Vakou jobbar medan Nikos håller på att bygger ett nytt hus på en tomt de äger längre ner i byn. De har också fått en container på 36 kvadratmeter och möbler och husgeråd från olika insamlingar. Men Ioanna Vakou oroar sig för hur det blir att leva i ett Grekland som i framtiden blir ännu varmare.

- Det är ett jätteproblem. Till sist kommer vi inte att kunna bo här. Vi ser redan i dag att folk vissa dagar under sommaren måste hålla sig inomhus med luftkonditioneringen på högsta varv, utbrister hon.

Ioanna Vakou ser det som självklart att bränderna har ett samband med den globala uppvärmningen.

- Förra vintern regnade det inte en droppe. Det var torrt som fnöske i marken. Då är det inte konstigt att det brann fort.

Hon tror att klimateffekten skulle kunna begränsas om invånarna körde mindre bil och fabrikerna släppte ut mindre växthusgas. I Grekland har hon dock inte sett några större framsteg med miljöhanteringen.

- Det har alltid varit ett problem här att skräp kastas hur som helst. Min dotter fick ett häfte i skolan om återvinning och om hur sopor ska hanteras. Men jag kan inte se att något har ändrats. Ungarna dricker en läsk och slänger sedan flaskan på marken.

Hon tror dock att sommarens bränder har öppnat ögonen på många.

- Det var en jättekatastrof som har ändrat mycket. Vi har blivit mer medvetna om naturkatastrofer och här i kommunen har de satt ihop en varningsorganisation.

Nu är hon orolig för att vinterns regn ska leda till översvämningar i brändernas spår eftersom den mylla och de rötter som annars skulle suga upp regnet har brunnit upp.

Den här gången har kommunen förberett sig. Ett varningssystem är på plats, floder och diken har rensats ur och sandsäckar har delats ut till invånarna för att skydda mot översvämning.

Nya bränder är Ioanna Vakou inte oroad för än så länge.

- Vad ska brinna då, det finns ju inget kvar att bränna upp, säger hon, slår ut med armarna och blickar ut mot de svartklädda bergen.
 
Marianne Björklund

[Magnolia]

Tankevekkende......
Mitt hjerte blør enda for dem som mistet så mye.

[Tommy]

Tankevekkende......
Mitt hjerte blør enda for dem som mistet så mye.

Visst kan vi blöda i våra hjärtan för allt o alla som gått förlorat under den stora brandkatastrofen, men det hjälper ju föga.

Vad som jag tycker man kan läsa ut som positivt i artikeln är att detta förhoppningsvis sått frön till ett större miljötänkande, och miljömedvetenhet i Grekland( fast faan vet ?? ). Inget ont som inte har nåt gott med sig alltså ?
Att priset för detta sedan blivit så högt att människoliv och stora ekonomiska värden gått till spillo är ju rent för jäkligt. Och var det så att många av bränderna också anlades så är det ju ännu jäkligare

Kanske är farhågorna och oron för hur det blir med klimatförändringar i framtiden som bonden i artikéln ger uttryck för riktiga ? och att regionen går mot torrare och ännu varmare somrar än vad som redan är ??

Han och hans familj har i alla fall redan fått betala ett högt pris för denna katastrof som i somras drabbade så många. Och ändå reser han sig och bestämmer sig för att återplantera olivträden som förlorats. Vartenda ett.....

:-) Tommy

[Riitta]

Det är ju fantastiskt egentligen att människor åter får hoppet tillbaka och inte bara ger sig. Klart måste det ju svara svårare och börja om när man har förlorat någon eller flera i familjen i branden.
Grekerna har ju varit med om så många svåra tider på olika sätt,så dom har säkert blivit styrkta av prövningarna och vill inte ge upp i första taget.

Hoppas det här med miljötänkande får en skuts framåt och det händer något med det också.

Riitta