Fotboll i Thessaloniki

[Tommy]

Läste en intressant artikel om en resa i norra Grekland, från Turkiet till Thessaloniki, skriven av Erik Niva på aftonbladet som reser runt och opplever fotbolls-stämningar i de olika EM-nationerna, här från Thessaloniki ;

Resmål: Thessaloniki

Uppvaknandet blir brutalt.
En ficklampskägla i ögonen. Två barska män lutade över tågbritsen.
- Döküman. Pasaporta.
Jag ruskar på mig och gräver fram passet. Ett intensivt bläddrande och ytterligare en dos ficklampa följer, innan kontrollanternas stämplar klickar till.

De dundrar igen dörren bakom sig. Jag konstaterar att klockan tydligen är kvart i tre på morgonen och att tåget står stilla. Nästa gång jag blinkar till har jag återigen en ficklampa rätt i ansiktet. Nya uniformer, nytt språk, samma budskap.
- Dhiavatirìon. Passport.
Med dagens EU-öppnade gränser märker man oftast inte ens när ett land tar slut och ett annat börjar. Att ta sig mellan Turkiet och Grekland är som att resa tillbaka till ett Europa som inte längre finns, en kontinent där öst var öst och väst var väst och de två aldrig möttes.
Regionen har varit obehagligt orolig i århundraden.

Sedan Grekland bröt sig ur det ottomanska imperiet 1821 har greker och turkar utkämpat fyra krig mot varandra. De senaste 35 åren har de stått på randen till ytterligare tre.

Relationerna har visserligen förbättrats det senaste årtiondet - länderna har hjälpt varandra vid jordbävningskatastrofer, närmat sig en lösning på Cypern och till och med ansökt om att arrangera ett fotbolls-EM ihop - men här finns fortfarande ändå en realpolitisk spänning som inte finns kring några andra EM-länder.

Under 47 års tid möttes aldrig ett turkiskt och ett grekiskt fotbollslag. Med misstänkt hög effektivitet undvek lagen varandra i både landslags- och klubblagslottningar.

I oktober 1986 lottades visserligen Besiktas mot grek-cypriotiska Apoel Nicosia, men Apoel lämnade walk-over då de vägrade spela mot "representanter för en illegal ockupationsmakt".

Det dröjde ytterligare 16 år innan ett möte till sist blev av. I oktober 2002 reste Panathinaikos till Istanbul för att spela mot Fenerbahçe i Uefa-cupen.
Strax före avspark gick de två ländernas utrikesministrar tillsammans runt planen på Sükrü Saraçoglu-stadion för att visa enighet. De blev överösta av inkastade föremål, och tvingades söka skydd.

Uppe på läktaren vecklade Fenerbahçe-fansen ut en gigantisk banderoll som föreställde en medeltida krigsherre till häst, sultan Mehmet II, under en enorm rubrik: - Sedan 1453 - Istan­bul.
Konstantinopel föll 1453.

De bysantinska grekernas huvudstad intogs av de ottomanska turkarna. Konstantinopel blev Istanbul. Styret förändrades, men folket stannade kvar.

Ända in på 1900-talet bodde hundra­tusentals etniska greker fortfarande kvar i Istanbul. Då förändrade det turkiska självständighetskriget allt.
1923 beslutades det om en så kallad befolkningsutväxling. En halv miljon muslimer tvingades lämna Grekland för Turkiet, och drygt en och en halv miljon ortodoxa gjorde den omvända flytten.
De flesta av dem gjorde precis den resa som jag gör nu, från Istanbul på ena sidan gränsen till Thessaloniki på den andra.
Jag kommer fram vid lunchtid på söndagen, drygt fyra timmar efter
tidtabellen. Gränskontrollerna drog ut på tiden.
Väskorna in på hotellet, en snabb dusch - sedan är det
bara att dra upp till de nordöstra delarna.

Det drar ihop sig till ett av Europas allra märkligaste derbyn, slaget om en stad som inte funnits på över 500 år.

Det har blivit dags för Konstantinopel-derbyt.
För den oinsatte är det omöjligt att förstå symboliken i en match mellan PAOK från Thessaloniki och AEK från Aten. Ledtråden ligger i bokstaven "K".
Utläst står nämligen PAOK för Panthessalonikeios Athlitikos Omilos Konstantinoupoliton, översatt till Thessalonikis Idrottsklubb för Konstantin­opel-bor.
AEK betyder Athlitiki Enosis Konstantinoupoleos, eller Konstantinopels Idrottsunion.

Både PAOK och AEK är flyktingklubbar, grundade av de greker som tvingades fly från ett Istanbul de ändå alltid fortsatt att kalla Konstantin­opel.

På samma sätt som i dag hamnade många av 1920-talets grekiska flyktingar i ett läge där de varken tycktes höra hemma i landet de lämnat eller landet de kommit till.
Det var inte enkelt att vara prosfigia, flykting, i Grekland på den här tiden. Landet var fattigt, och resurserna knappa även före den jättelika folkvandringen.

Nykomlingarna hamnade ofta i segregerade ghetton runt stadskärnorna, där de utvecklade sina egna samhällen, sin egen identitet och sina egna fotbollsklubbar.

Än idag kallar PAOK:s rivaler dem för gyftoi, zigenare. Än idag sjunger motståndarfansen samma sång när AEK:s laguppställning presenteras inför en match:

- Tourkoi, tourkoi! Ton pairnete tsimbouki! Turkar, turkar! Ni tar den i munnen!

Några kvarter från Toumba-arenan blir jag omkörd av en lokalbuss.
Den bokstavligt talat studsar fram, överfull av sjungande PAOK-fans. Ut genom fönstren virvlar dussintals svartvita halsdukar.
I nästa gathörn står ett dussintal polispiketer uppradade. Grekisk fotboll pendlar ständigt mellan kärlek och hat, och fansen i PAOK-kurvans Gate 4 tillhör de mest ökända.

Några bortasupportrar syns däremot inte till. Precis som vid alla andra grekiska stormatcher är de helt enkelt förbjudna. AEK:s president är dock på plats, och klappar glatt om sin kollega på hedersläktaren. För fyra år
sedan spelade både Demis Nikolaidis och Theo Zagorakis för det blåvita landslag som skrev historia genom att vinna EM i Portugal.
Sedan dess har de förverkligat andra drömmar. På var sitt håll har de tagit kontrollen över sina respektive favoritklubbar, och blivit två av Europas yngsta klubbpresidenter.

- Jag hade en släkting som var AEK-supporter, och första gången han tog med mig till arenan blev jag förälskad. Sedan lärde jag mig om historien - om de modiga människorna som tvingades fly från Konstantinopel - och fick ännu starkare känslor, säger den nu 34-årige Demis Nikolaidis.
Efter att den grekiske lagkaptenen Theo Zagorakis, då 32, blivit utsedd till bäste spelare i EM 2004 hade han alla möjligheter att avsluta sin karriär med ett riktigt lukrativt kontrakt.
Han valde en annan väg.

Zagorakis skrev på för sin barndoms favoritklubb PAOK för mindre än en tredje­del av den lön han erbjudits på annat håll.
När han landade på Thessalonikis flygplats möttes han av fler än 7 000 fans. Två år senare tog han över hela klubben.

I dag har Zagorakis en unik status inom den grekiska fotbollen. EM-guldet var kröningen på en 120 matcher lång landslagskarriär, som avslutades förra sommaren med en special­arrangerad avskedsmatch mot Spanien här på Toumba-stadion.

- Jag tror faktiskt inte att vi förstått vidden av EM-framgången ens i dag. Det var en gåva från gud, och när det hände gick allt så snabbt att jag inte hann med.

Själv vill Zagorakis gärna vifta bort sin roll som lagkapten och galjonsfigur för EM-laget:

- Det var Otto Rehhagel som var den enskilt viktigaste personen. Förbundskaptenen är ledaren, den som styr skutan. Alla andra kommer i andra hand.

Och vad var då Rehhagels viktigaste bidrag? Enligt Zagorakis att få ihop gruppen, att få grekerna att rikta all sin passion åt samma håll.

- Laget var homogent, som en familj. Vi stod tillsammans, vi hade ett gemensamt mål och det fanns inga egon eller personliga agendor. Och den dagen ett grekiskt lag fungerar så, då kan det uträtta stora saker.

En av antikens alla grekiska filosofer hette Zenon från Kition.
Han var stoicismens grundare, och betonade betydelsen av att låta förnuftet styra snarare än känslorna.

- En man som söker visdom måste göra sig fri från passionen, och vara opåverkad av både glädje och sorg.

Hade Zenon från Kition studerat det grekiska EM-laget från 2004 hade han förmodligen nickat gillande. Hade han gått på Konstantinopel-derbyt mellan PAOK och AEK hade han garanterat skakat sorgset på huvudet.
Alla år som gått har förvandlat gårdagens vänner till dagens rivaler.
När lagen möts i dag handlar det mindre om gamla gemensamma band till Konstantinopel, och betydligt mer om konflikten mellan andrastaden Thessaloniki och huvudstaden Aten.

I mitten av 1990-talet spårade en match ur så illa att AEK:s serbiske manager Dusan Bajevic kallade det "ett brott mot fotbollen".
När det nu närmar sig avspark stampar Gate 4 i gång sin egen signaturmelodi - världsberömd på you­tube - med sådan kraft att jag funderar på om hela Toumba ska störta samman:
- Oooooh PAOKara, exo trella, mes to mialo. Ooooh stora PAOK, jag är galen, i mitt sinne.
Det går 20 minuter - sedan drar Rivaldo i några anfallstrådar och AEK gör tre mål på fem minuter.

En otäck tystnad lägger sig över Toumba. Svartklädda siluetter lösgör sig från olika sektioner för att samlas längst ner i mitten av kurvan.
Det är ledarna för de mer hårdföra supportergrupperna som har någon sorts informellt möte för att bestämma vad de ska göra.
Ska de försöka få matchen avbruten? Ska de storma planen?
Beslutet tycks bli att dra in stödet. Fotsoldater skickas ut för att ta ner banderoller och flaggor över hela arenan.

Resten av matchen är bara en lång läskig väntan på att något ska hända. När gamle Spånga-spelaren Mohamed Kallon lobbar in 0-4 med knappt tio minuter kvar så kommer det. På bara en minut töms kurvan nästan helt på folk. Omedelbart efteråt hörs dova knallar utifrån gatan.
De första tårgasgranaterna har skjutits. Upploppet har börjat. Huliganerna valde att förlägga kravallerna till gatan snarare än till läktaren.
Trekvart senare står jag dubbelvikt i ett gathörn, kippar efter andan och försöker få tillbaka synen.

Efter att ha väntat ut utloppet inne på arenan i en dryg halvtimme gjorde jag bedömningen att läget hade lugnat ner sig. Bedömningen var felaktig.
Några vänstersvängar - sedan stod jag mitt i en brokig klunga hårdingar maskerade med halsdukar och palestinasjalar.
Innan jag lurat ut mitt nästa steg detonerade en av de där dova knallarna på all­deles för nära håll, och sekunderna senare trängde den där stickande känslan in i både näsa och hals.
Tårgas.

När jag väl kämpat mig igenom minuterna av förlamande blindhet registrerar jag hur en äldre herre står och skäller vilt bredvid mig.
Först tror jag att det är mig han bråkar med, men när jag säger något på engelska visar det sig att han är rasande på världen i allmänhet och det grekiska i synnerhet.

- Jag har bott i Amerika. Tror du att det skulle se ut så här där? Vi greker tror att vi är så civiliserade och sofistikerade, men så fort vi tappar humöret är vi inte ett dugg bättre än turkarna.

Han smattrar på:
- Du vet att det alltid varit krig i den här delen av världen? Alltid. I tusentals år. Men vad krigar folk om när de egentligen är likadana?

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/fotbollsem2008/article2588297.ab