Hellasforum.no

Tyckte det såg lite snålt ut med inlägg om de saroniska öarna, så jag tar mig friheten ( utan att någonsin satt min fot där ) starta opp här med ett inlägg med länkar om Hydra, Poros.

O så en länk om cykelsemester i Grekland, på Poros bland annat  :grin:

Om Hydra ;

http://www3.shellkonto.se/arnpro/hydra.html

Om Poros ;

http://www3.shellkonto.se/arnpro/poros.html

Om cykelsemester ;

http://www.hydron.se/cykelturer/Konto1/grekland_1993.htm

 :smile: Tommy

Mot Kavala från Karlovassi, reste jag den 21/6 med \"Penelope\" som båten hette,
hon skulle  avgå 18.00, men av någon anledning kom hon tuffande in mot kajen redan vid 17-tiden. Det gjorde ju inget, men det var ju tur att jag var på plats i tid. Rutten skulle gå via Chios-Mythilini-Limnos och vara framme i Kavala vid 12-tiden nästa dag.
 Det var inte speciellt mycket folk skulle med, och väl ombord var det gott om plats oxå, hittade en salong med vilstolar på övre däck, där jag pinkade in ett revir åt mig själv för natten.
Där jag sällskap av bland annat denne grabben, (som syns på bild nedan), och hans följeslagare. Hans stora intresse var att bygga trämodeller av antika skepp, och efter noga övervägande från hans sida tllläts jag ta en bild av hans klenod.



Det var en mycket lugn och behaglig resa, och jag var nog den ende ikke-greken ombord. Fick oppleva både solnedgång i Chios innan jag somnade, och när jag vaknade i gryningen var vi framme i Limnos.



Det var nu bara en förmiddag kvar innan jag var framme i Kavala, jag kan gott tänka mig att resa den rutten någon mer gång, det är ju möjligt att ta sig hela vägen till och från Rhodos/Kavala och det är många öar längs vägen som det är möjligt att besöka.


Strax framme i Kavala.
 
När jag kommit av båten satte jag kurs mot Keramotti som ligger några mil öster om Kavala, alldeles där floden Nestos har sin mynning. Nestos utgör också gräns mellan de grekiska landskapen Makedonien och Thrakien.



Att finna rätt väg från hamnen och ut ur staden Kavala var inget problem, det var bara att köra oppför denna backe och svänga höger ner under akvedukten, sedan var det bara att fortsätta längs kusten.



Keramotti är för oss nordbor en ort som mest passeras för överfart med färja till och från Thassos. Flygplatsen som tar emot charter-resenärer från norden med destination Thassos ligger i närheten.
 Att jag valt att besöka Keramotti, berodde dels på att jag räknade med det inte skulle vara svårt att finna boende där, då jag genom googlande,och tips på forumet förstått att där fanns en viss turism. Det kändes tryggt att veta, eftersom jag var ute på, av mig, \"orörd mark\".
Väl framme hittade jag ett hotell, efter lite irrande fram och tillbaka genom byn.Hotellet hade det passande namnet \"Holiday\", det lät bra tyckte jag, och som enda gäst blev jag väl mottagen i receptionen.
Ett rum där kostade om jag inte minns fel, 25 euro natten, hotellet hade också en härlig takterass där det var mysigt att sitta en stund o filisefera om aftonen.



En annan anledning att välja Keramotti var att det var en bra utgångspunkt för utflyktande till närliggande sevärdheter. För mig var det bland annat våtområdet kring Nestos-deltat där jag förstått det skulle finnas ett rikt fågelliv, nu är jag alls ingen ornitolog, bara en glad amatörgluttare som gillar naturens mångfald.
Jag hade också genom information på webben läst att det skulle finnas ett center för eko-turism i området, det hade gjort mig nyfiken, så det ville jag utforska lite närmare.
Det visade sig också att hotelägaren hade varit engagerad i organiserandet av excursioner med ornitologer från övriga europa i området, därom vittnade många inramade fotografier från fågellivet i Nestos som prydde väggarna i hotelet. Tyvärr var vår kommunikation knackig, då jag inte behärskar tyska och än mindre grekiska, och han inte talade engelska och än mindre svenska. Men jag fick i alla fall tips om vägar och riktningar att söka mig efter innan den utflykten begav sig.

Glad i hågen gav jag mig så iväg en tidig morgon, alldeles innan solen gick opp, mot nämda center. Dit hittade jag, men det var en besvikelse och rätt bedrövlig syn som mötte mig där. Där fanns ett trähus som var reception, som trots att det inte verkade ha många år på nacken såg rätt förfallet ut, fönsterluckor hängde på sniskan, runtikring var det igenväxt, och inga tecken på att där skulle gå att få någon information om området fanns.

Utan att egentligen veta hur det förhåller sig, så spekulerade jag i om det varit så att EU-pengar pumpats in i ett projekt, som några eldsälar givit sig hän åt tills pengarna tagit slut, och sedan hade förfallet tagit vid. Regionen i sig är ju en fattig del av Grekland, så det finns kanske inte så mycket vilja över att satsa mer pengar när EU-stödet upphört ? Jag såg liknande företeelser på andra håll under min rundresa, men också motsatsen. Mer om det längre fram i mina reseberättelser.


En symbolisk bild av hur det förhöll sig med \"reception center for visitors of Nestos\", lägg märke till kulhålen i skylten.

Nåväl, det var en vacker och härlig morgonstund i skogen som ligger på Nestosflodens västra sida och som heter \"Kotza Orman skogen\", här är några bilder från den utflykten, där jag ändå kunde skåda lite skojiga fåglar, bland annat såg jag några gäckande Härfåglar, och lite andra kryp.



Keramotti i sig är värt ett längre oppehåll en bara en övernattning på väg till eller från Thassos. Att fisket har betydelse för invånarna märks i hamnen, där alla fiskebåtarna lägger till på morgnarna, och går ut för nya fångster var kväll. Här finns inga glättiga barer eller cafeer och tavernor med inkastare, men några goa rediga tavernor där det naturligtvis finns gott om fiskrätter på menyerna, och några andra serveringshak. Båtarna till och från Thassos går fram och åter från morgon till kväll, och gör att där är lite liv och rörelse i hamnen. Långa härliga sandstränder finns på udden alldeles utanför hamninloppet, där kan man välja om man vill ligga mer naturellt för sig själv, eller på en solstol vid någon av strandbarerna som finns. En nackdel är att det tack vare närheten till våtområden är förbaskat gott om mygg på kvällarna.En annan var att de enda icke-greker jag träffade på var enstaka tyska turister, inget ont om tyskar, men det är svårt att kommunicera om man inte pratar bra tyska.





Självklart gjorde jag också en dagsutflykt till staden Kavala och strosade runt, mest i den gamla stadsdelen där, och fotoferade lite. Kavala är en vacker och gammal stad, och hette under antiken Neapolis, här landsteg aposteln Paulus en gång för länge sedan när han var på väg till det närbelägna Fillippi, där han grundade den första kristna kyrkan på europeisk mark. En egyptisk härskare är också född i staden, han hette Mehmet Ali, och levde mellan 1769 till 1849 och var pascha av Egypten. Hans välbevarade födelsehus står kvar och fungerar idag som ett museum, och utanför huset tronar paschan själv på sin häst.



Hungrig blev jag av allt traskande, lunch intogs i ett gatukök, Souvlaki med pita och coca cola om jag inte minns fel. Det var en pratglad herre som förestod det. Han hade haft sina bästa år som finmekaniker i Schweiz, och nu hade han på ålderns höst återvänt till Kavala och detta gatukök där. När han förstod att jag var från Sverige, kom Olof Palme´s namn opp på tapeten, och på något vis gjorde vi oss förstådda med varann. När jag tackade för mig och den utmärkta souvlakin hade vi hunnit avverka en hel del av vad som kan vara värt att prata om en vanlig dag i ett gatukök i staden Kavala.



En dag var jag och besökte lämningarna av den antika staden Filippi, som grundlades av Alexander den stores fader, Phillip II. Det var ett relativt stort område med lämningar att beskåda, bland annat mycket vackra och välbevarade golvmosaiker. Ruiner av en tidig katedral byggd på platsen där aposteln Paulus för första gången predikade det kristna budskapet i Europa. Tack vare sitt strategiska läge löpte också den forna romerska vägen \"Via egnatia\", som var en romersk transportled från nuvarande albanska kusten ända bort till nuvarande Turkiet, igenom staden.







Ja, det var lite smått och gott från mitt besök i Kavala och Keramotti, o jag tror jag ikke har ljugit allt för mycket  .

Den 27/6 började det rycka i restarmen igen och jag gav mig då iväg mot Edessa som ligger på tröskeln till det makedonska höglandet.

 :smile: Tommy

Arne Proffe heter en man med mycket intresse av Grekland, o kunskap o efarenhet om resor i Grekland, som han gärna delger andra helt utan kommersiella intressen. Jag lägger ut länk till hans sidor här.

 http://www.otikalo.se/

http://www3.shellkonto.se/arnpro/otikalo/nytt.html

 Faktum är att det är så bra och mycket nyttig info att läsa för den som söker veta lite mer om alla platser han besökt, att jag nästan tycker länken borde ligga på forumets öppnings-sida bland alla andra allmängiltiga länkar.
( går det att fixa Ole ? om det är okey för Arne Proffe förståss, fast det tror jag ju att det är  :smile: )

Citat från hans webbsida;
\"Mina bildsidor med tillhörande beskrivningar är inte tänkta som reseguider, även om en del praktiska uppgifter finns ibland. Det är mer fråga om skildringar av platser, inte sällan med historiska tillbakaglimtar. Nya sidor tillkommer och befintliga uppdateras och kompletteras efter varje besök. Resan fortsätter ...\"

 \"O,TI KALO\", vad betyder det? Det är givetvis grekiska och betydet ungefär \"det som är bra\". Det syftar på allt gott och intressant som man upplever som besökare i den grekiska världen. Tyvärr finns det en del som är mindre bra där också, precis som här, men det glömmer man ju lätt.\"

 :smile: Tommy

Skyros var ju lite på tapeten under slut-tampen på det \"gamla forumet\", o någon stans i huvudet dök det opp att jag läst om, o sett bilder från Skyros på en Webbsida av en svensk som rest mycket i Grekland o gärna delar med sig av sina kunskaper o erfarenheter på ett bra o helt okommersielt vis. Nu kom jag ihåg hans namn, Arne Proffe heter han, o hans webb-sida heter O, TI KALO ( allt som är gott ? )

Ta en titt här om vad han skriver, o kika på fina bilder från Skyros, det är faktiskt mycket bra gjort om ön Skyros, tycker jag alltså, som ikke vart där  :wink:  :grin:

http://www3.shellkonto.se/arnpro/start-skyros.html

 :smile: Tommy

Undrar om det är så att man efter en viss tids inaktivitet loggas ut automatiskt Det tog lång tid för mig att få ordning på en gammal reseberättelse fråpn förra forumet, höll på att ändra lite bilder o sånt, plötsligt försvann allt, o jag befann mig i frånkopplat läge.

Loggades jag ut automatiskt, eller var det bara jag som klydda till det med att fingret slant iväg o kom åt nån knapp ?

 :smile: Tommy

Fredagen den 9/6 var det så dags för nästa etapp på min resa; Trikala-Piraeus och därifrån båt till Samos. Färdrutten gick via Trikala-Karditsa-Domokos-Lamia-Livadia-Thiva-Elefsina-Piraeus.... en sträcka på ungefär 35 mil att köra...

Efter att ha betalat den sömniga campingvärden gav jag mig iväg vid 8-tiden på morgonen, båten till Samos skulle enligt bokning avgå kl.21.30 på kvällen. Så jag hade hela dagen på mig och det var skönt att slippa vara stressad av tiden. Bagaget hade lättat lite då jag lämnat lingonsylt och lite annat till Lena, men istället hade jag fått med mig några saker jag skulle lämna till Lenas man, Thanassis, som säsongsarbetade på en taverna i Pythagorion, fast det tog inte mycket plats och vägde lätt. Ännu lättare vägde hälsningarna till en av Lenas bästa väninnor, Maria, som tillsammans med sin man driver papa beach på Samos.

Det var en god känsla att ge sig ut på vägarna igen, fri som fågeln, och fri i tanken, medans den ena vackra landskapsvyn efter den andra dök opp inför mina ögon. Det kan inte säjas tillräckligt många gånger, det grekiska fastlandet är fantastiskt vackert med sina kontraster och snabba skiftningar mellan berg- slätt och kustlandskap.
 


Här lämnade jag Thessaliens slätter på väg opp mot Domokos.

Att köra som jag gjorde med ett relativt långsamt fordon ( Hildur kan komma opp i 90km/timme, men en komfortabel fart för både maskin och människa är runt 70km/timme ) var inga större problem, ibland tvingades jag ut på större vägar där trafiken var intensiv och stressig, men i det stora hela gick det bra att hitta mindre vägar som passade mig och Hildur perfekt.
 Jag höll dock på att skita i byxan vid ett tillfälle. Jag hade just lyckats köra om en lastbil som hade en lång kö av irriterade bilister efter sig, då det bakom nästa vägkrök dök opp en större poliskontroll. De vinkade med bestämda gester in det mesta som rörde på sig såg det ut som, och med tanke på att min omkörning av lastbilen kanske ikke var helt klockren så var det med andan i halsen jag närmade mig kontrollen.
Det såg ut som jag blev invinkad, så jag svängde in och tänkte, jaha, får se vad som sker nu då.
 Där blev jag inte stående länge, en polis vinkade till mig, men jag förstod inte om han ville jag skulle köra vidare eller ej. Så jag valde att stanna och se oförstående ut.
 Polisen som vinkat åt mig blev nu j-ligt irriterad och skrek nåt åt mitt håll, jag tittade på en bilist som stod bredvid, och förstod på hans gest att det var bäst att ge mig iväg medans jag kunde, och det gjorde jag gärna. Ja, det var en liten episod under resan mot Piraeus som jag nu minns med ett leende.
 
 Annars minns jag också platser jag körde förbi och gärna sett mer av, bland annat det mytomspunna berget Parnassos, som syns i bakgrunden på bilden nedan.



 Stora delar av Parnassos är nationalpark med välbevarade skogar. Parnassos var enligt grekisk mytologi helgad åt Apollon och Dionysos. Där finns också en grotta som går att besöka, Korikio Andro, som enligt samma mytologi var hem åt muserna.



Det kittlar fantasin, tänk om man fått dansa med dom.  

Jag stannade aldrig och åt på någon taverna längs vägen under min resa, antingen hade jag egen mat med mig eller så stannade jag till vid någon så kallad cantina.

           
I en cantina serveras helt enkelt vardaglig \"fast food\" längs vägarna i Grekland.

 När jag kom fram till Elefsina märktes det med det samma att jag närmade mig infarten mot Athen och Piraeus, trafiken var intensiv och stressig, och oundvikligen hamnade jag på motorvägen innan jag skulle kunna svänga av mot Piraeus. Det var bara att hänga med i trafikrytmen så gott det gick, och hoppas på att gudarna var välvilliga och att jag i tid skulle opptäcka avfarten mot Piraeus.
Det gick bra, och jag måste säja att det var med stor förnöjdhet med mig själv och dagen jag körde in bland gatorna i Piraeus.
 Det blev gott om tid i hamnen och eftersom jag inte hade lust att lämna Hildur utan uppsikt blev det att vänta vid kajen tills båten skulle avgå, tiden fördrevs med att läsa och slöa på hamncafeet, äta lite och skölja ner vägdammet med en Mythos.


Vid kajen i Piraeus.
 
 Lugnet som varit förvandlades till ett organiserat kaos någon timme innan avfärd då biljettkontoret öppnade och alla ville ombord så fort som möjligt.
Väl ombord hittade jag en plats på akterdäck där jag slog mig ner, det skulle bli skönt med lite havsluft och en båtfärd ut på böljorna de blå efter allt vägdamm.
 Båten skulle anlända Samos nästa dag någon gång på förmiddagen, så det gällde att försöka sova lite. Så mycket sömn blev det inte, mest någon sorts halvdvala som jag föll in i då och då.....
Men när silhuetten av Samos syntes vid horisonten på morgonen var all trötthet som bortblåst, och förbytt i positiv förväntan.




Första stopp på Samos var Karlovassi, där denna skapelse körde av båten, det var skoj och se det var fler än jag som var på ferie på 4-hjuling.

 Strax skulle jag vara framme i Vathi, därifrån skulle jag ta mig den lilla biten vidare till Pythagorion, där väntade nu ett förbestämt möte med Pythagorionälskaren Inge. Vi hade via telefon och sms haft kontakt med varandra under resans gång, och hade avtalat att mötas på ett cafe´vid hamnpromenaden i Pythagorion. Efter att ha kommit iland i Vathi och fått pejl på åt vilket håll jag skulle köra, så puttrade jag iväg mot mötet med Inge och hans älskade Pythagorion. Tänk så fantastiskt det är att kunna träffas bara utifrån det gemensamma intresset av Grekland, och de kontakter som skapas via ett forum som Diskuter Hellas. Möten med människor från helt skilda håll och med olika bakgrunder, också möts man i Grekland........ på semestern. Först träffade jag Lena i Trikala och nu väntade Inge i Pythagorion. Det var med positiva förväntningar i huvudet jag svängde ner mot Pythagorion, och ut på hamnpromenaden spanande efter en storväxt nordman på nåt cafe´......



 Det var en tidig lugn förmiddag och inte speciellt mycket folk i rörelse när jag plötsligt hör mitt namn eka ut över nejden..... TOMMY, det var ikke att ta miste på vem det var, och som med bestämda kliv närmade sig.... Det var som att träffa någon man inte sett på länge, gott och välkomnande med andra ord. Också satt jag plötsligt på ett cafe´i Pythagorion och kände det som om jag aldrig gjort annat.

Då tutade det plötsligt i bakgrunden... Och Gubbe nr.2 dök opp med en sådan här i handen;


 Vem var det ? Först vart jag lite irriterad, och tänkte, vad är det för idiot någon skämtsam lokal förmåga
Men va fasiken det var ju Mikke !!!!! Snacka om överraskning.... Så plötsligt var vi tre gubbar från Hellasforumet i Pythagorion... En nordman, en konverterad skauning och en värmlänning.


( Fotograferat av Inge )

Efter denna överraskning blev jag kungligt eskorterad till \"Fishermans house\" där jag skulle bo, för övrigt samma ställe som Inge bodde på, och det var han som fixat rum åt mig på det förträffliga lilla pensionatet.
Där dök det opp ännu en glad överraskning, Johanne, också bekant från forumet. Var skulle detta sluta
 Värdinnan på \"Fishermans house\", Efy, kom strax ut och mötte opp, trevlig o glad, och mycket mån om att jag skulle trivas och undrade om jag tyckte rummet var för litet. Litet ? Det var perfekt, med balkong in mot gården placerad direkt utanför fönstret, lugnt och lite avskilt. Där inrättades senare den numera världsberömda \"3 musketörers bar\".
 Intrycken av Pythagorion var goda, som en jämförelse så påminde det i bebyggelsen lite om mitt Parga fast i mindre skala, och måhända kändes det lite mer avslappnat. Senare mot kvällen hade bord bokats i pythagorions clubs regi på en taverna, vars namn jag ikke minns ( Poseidon?).
Det var en dejlig afton, med god spis och dryck, där det språkades både svensk, dansk och norsk kring bordet. För några var det sista aftonen i Pythagorion, för andra var det första, och för en del var det mitt i ferien. Liknande sammankomster ordnas i Pythagorion club´s regi under hela säsongen.
Mycket trevligt sätt att träffas på, gamla och unga, allt efter vilka som befinner sig på plats och är medlemmar i Pythagorion club. Skulle någon som läser detta och mot förmodan ikke känna till Pythagorion club, men vill veta mer om, kontakta Retzina på forumet.


Runt bordet ( fotograferat av Inge )

Hur var det sedan då ?
Det var mycket det !!!!
En dag hyrdes det bil, Inge ville såklart visa mig och Mikke mer av det vackra Samos. Rutten blev så här (tror jag) Pythagorion-Chora-Mytilini-Vathy-Kokkari-Vorliotes-Karlovassi-Platanos-Koumeika-(nästan Ormos Marathokambos)-Koumeika-Skoureika-Neochori-Pyrgos-Koumaradei-Chora-Pythagorion.


Vart tog vägen, vägen ? Jag tror den är åt det hållet Neej, ska vi inte åt det hållet
Intressanta diskussioner vid vägkanten.... ( Fotograferat av Inge )

Samos är ju en relativt stor ö med höga berg, och bjuder på många vackra scenerier, i ett bördigt och grönskande landskap så det var mycket att begapa längs vägen. Mikke hade fått för sig vi skulle leta opp en kvinnlig bekant från ett grannforum, hon skulle också befinna sig på ferie på Samos, i Kokkari hade vi kommit fram till så dit brakade vi ner med bilen och började irra runt.



Tog oss till stranden, där var inte mycket folk, men vi spanade på efter den intet ont anande bekantingen, vid en strandtaverna fann vi en annan intressant bekantskap, ett traditionellt båtbygge som pågick som bäst. Det fångade vår uppmärksamhet för en stund så klart, och Mikke fick sig en pratstund med båtbyggarens son, som också drev tavernan intill. Men ingen bekant i sikte, så vi strövade vidare, och slog oss ner på ett strandcafe´och frågade runt med vår vaga beskrivning av offret ifråga som hjälp, men inget napp någonstans ( senare fick vi genom Riitta reda på att vi sökt i fel by ).
 Vi började nu inse att detta inte ledde någon vart, så vi tog oss tillbaka till bilen för att köra opp till Vourliotes, en som det visade sig mycket vacker bergsby i en vacker omgivning.
I Vourliotes gick vi runt lite i gränderna o fotoferade både det ene och det andre...


Paparazzi slår till igen...


Vackert som en tavla


Satte oss sedan vid det vid det lilla torget för en törstsläckare, det var många svettiga backar bland gränderna, pust och pust.

  Färden gick sedan vidare längs Samos norra kust mot Karlovassi, och nästa etappmål Platanos som ligger ännu längre opp bland bergen. När vi kom fram till Karlovassi fanns det 3 vägar vidare opp i bergen att välja på, vi var ikke eniga om vilken vi skulle ta, körde lite fel gjorde vi visst också. Men hugget som stucket så tog vi till sist den som var först på vägen från Vourliotes. Och ja, vad ska man säja, skönt så ögona blödde bland vinodlingar och annat grant som kantade vägen.


 Framme i Platanos när vi just kommit in i byn svängde vägen runt ett hus, och alldeles precis runt hörnet hade vi plötsligt fullt med bord och stolar på båda sidor om bilen, där satt folk och åt sin lunch. En typisk drive in på Samos..... Det blev ett väldigt oh, oj , sorry, oops till höger och vänster, och många leenden både i och utanför bilen.






Så var det dags att äta på en taverna vid det lilla torget vi nyss kört igenom med bil, tavernan hette Leon, det passade ju oss bra tyckte vi.
 Mätta och belåtna återstod att hitta tillbaks till bilen för fortsatt färd tillbaks till den södra kusten av Samos, där åkte vi lite fel någonstans igen... irrade oss mot Marathokambos, men vände efter att ha kollat kartan. Kör mot Neochori löd stridsropet från mig i baksätet, det gjorde vi, fast osäkerheten om vi var på rätt väg smög på oss i något vägkors igen, vi tog vänster och följde efter en bil... Det verkade tryggt ända tills den framförvarande bilen stannade och ut kom föraren och stoppade oss,,,,, Varför det då Jo, den farbara vägen tog liksom slut där..... det var bara att vända och ta höger i vägkorset så kom vi rätt mot Neochori. Det var en skojig väg, smal och ringlande....



 
Av sådana äventyr blev vi lite lätt pinknödiga och behövde lätta på trycket, det har vi gjort här.

Vi kom sedan tillbaka till Pythagorion i gott skick, både vi och bilen, och hade haft en bra dag under rundturen Inge bjöd på, och fått se mycket av den vackra ön Samos.

Mer begivenheter under veckan Ja,Lena hade ju bett mig framföra en hälsning från henne och Trikala till hennes väninna Maria, som driver papa beach tillsammans med sin man. Jag hörde med Inge om han ville följa med dit, och åka bakpå Hildur, och det ville han. Sagt och gjort Inge lånade en hjälm hos biluthyraren, också gav vi oss iväg mot Irion och papa beach. Det måste ha varit en syn för gudarna, två gubbar med silvergråa hjälmar på en 4-hjuling. Mikke hade visst sett oss men han ikke få opp kameran i tid, det var synd, för den bilden hade säkert sopat all konkurrens under mattan i forumets foto-tävling.
 Min tanke var att lite lågmält och oförsynt sätta mig vid ett bord på tavernan där och sedan överraska Lenas väninna med en hälsning.
 Och hur gick det ? Tjaa, med en nordman på ca 100 kilo i sällskap som dundrar fram till tavernan och dånar Halllloooo Maria, varpå hon ser ut som ett stort frågetecken, kändes det ju rätt överflödigt att ens försöka.  

 Ja, ja, Maria fick sin hälsning och uttryckte sin glädje över det med att bjuda på frappe´ med motiveringen \"you are a friend, because you are a friend of my best friend\". Papa beach var ett mycket mysigt ställe med sin lilla strand och sina originella utsmyckningar.



 
 Veckan som gick bjöd på fler begivenheter i pythagorions clubs regi, också hade vi våran egen \"Musketörbar\" att slinka undan till när vi hade lust.


 Det var trivsamma och avslappnade träffar som Inge donade med för att få till, utflykter till grannbyar och taverna besök där, bland annat.
 Här är bilder från en afton på taverna Antonis i Chora, bord var beställt för 25 personer, vi blev bara 7 stycken som kom den kvällen, men desto trevligare hade vi, de andra vet inte vad de gick miste om.





 Tiden går fort när man har skojigt, och på lördagen den 17/6 var det dags att säja hej då till Mikke.

 jag skjutsade ut honom till flygplatsen på Hildur och vinkade farväl till den goa gubben.

 Dagen därpå var det dags för avsked till nästa goding, som for iväg lite ståndsmässigare i en taxi till flygplatsen.

Inge, blomsterpojken.

Jag skulle resa vidare några dagar senare, och var nu hänvisad till att uppleva några dagar själv på Samos. Men nu hade jag fått ett mycket bra hum om Samos och Pythagorion tack vare Inge och Pythagorion club, så jag hade några dejliga dagar för mig själv också.

Utflyktade lite till bland annat denna stranden i närheten av Marathokambos;

 
Bäst som jag låg där och solade kom det en man spatserande, iklädd lackskor, pressade linnebyxor och vit skjorta, vid strandkanten ett stycke ifrån mig slog han sig ner och läste tidningen i 30-graders värme. Det var nästan som att befinna sig i en filminspelning av något slag, jag kom att tänka på Jaques Tati och filmen semestersabotören.


 Detta var bara en liten del av upplevelserna jag hade på Samos, men något får man ju behålla för sig själv.


 
Onsdagen den 21/6 tog jag farväl av Pythagorion, Efy på fishermans house önska mig välkommen åter med en kram, också bar det iväg till Karlovassi där båten mot Kavala skulle avgå vid 18-tiden på kvällen.



 :smile: Tommy ( Tack Inge  :wink: )

Framme i Kalambaka hittade jag rätt på campingplatsen några kilometer utanför själva staden, den låg i en träddunge som är utmärkt med rött på bilden, bilden också visar odlingslandskapet som breder ut sig på Thessaliens slätter. Vägen som går förbi Campingplatsen leder vidare mot staden Trikala.



Nästa bild visar badpojke, utanför \"sin\" bungalow, på väg till poolen.



Hur var det sedan då ? Jooo, jag skulle ju hem till Lena och hälsa på. Vägbeskrivningen jag fått av henne via telefon var ungefär så här ; \"Du kör mot Trikala, men du ska inte köra in i själva Trikala, istället ska du ta vänster efter det 5;e trafikljuset från dig räknat, på vägskylten står det Rexa, sen kör du så långt du kan på den vägen, där den tar slut tar du vänster och sen första höger, kör en bit vidare så ser du en parkerad folkabuss som det står ABB på, där är det\" Oky doky, jag tog en snabb titt på kartan o lokaliserade Rexa. Kunde det stämma ? Rexa såg ut att ligga mycket närmare campingen än uppfattningen jag fått av Lenas vägbeskrivning.
Nåja, det skulle visa sig efter vägen. O hur svårt kunde det vara att hitta rätt ? Det var ju raksträcka hela vägen till Trikala, så jag svingade mig opp på Hildur, glatt leende. Redan efter andra trafikljuset, eller var det tredje ? dök det opp en skylt med namnet Rexa. Va fasiken va detta ? sa hon inte efter 5:te trafikljuset ? Hon kanske sa fel, tänkte jag, och svängde av. Men det var väldigt så långt jag körde utan att se vägen ta slut........ Vilse i pannkakan förstod jag sedan definitivt att jag var när det dök opp ett stort zigenarläger intill vägen, bäst att vända. Ut på stora vägen mot staden Trikala igen, o vidare enligt Lenas vägbeskrivning, o mycket riktigt efter det 5:e trafikljuset fanns en skylt till med namnet Rexa. Sedan så var jag plötsligt utanför ett hus där det stod en parkerad folkabuss, med ABB i röda bokstäver på dörrarna, och där stod Lena i dörröppningen. Att träffa henne kändes helt naturligt, hon var precis så god o skämtsam som jag oppfattat henne på forumet, sönerna var också hemma och det var en varm välkomnande stämning i huset från första stund. Vi pratade om ditten o datten o hade det trevligt i största allmänhet, åt god mat, Lenas egen feta bland annat, tillverkad av mjölk från familjens boskap som betar bland bergen i närheten av Thanassis ( Lenas man ) hemby. Tiden gick fort och plötsligt var det dags för mig att tänka på återfärden till min lilla bungalow. Dagen därpå skulle Lena komma och hämta mig, och jag skulle få se Meteora med henne som guide, vilken lyx, egen guide och opphämtad med bil vid dörren, det var med en nöjd förväntan inför morgondagen jag somnade den natten.

 Efter att jag fixat mig lite frukost och ätit, dök Lena opp med bilen på förmiddagen nästa dag, och vi körde iväg in mot Kalambaka( den lilla staden ligger verkligen vackert ). Lena hade lite ärenden att sköta, så efter lite trixande o kollande om någon polis var i närheten hittade Lena en \"parkeringsplats\". Hon stack iväg för att ordna med det hon behövde uträtta, jag väntade i bilen. Strax var hon tillbaka och gav mig en liten guidebok om Meteora, med mycket vackra bilder, och, hör och häpna, text översatt till svenska. Lena hade sett till så den finns översatt från grekiska till svenska till glädje för gästande landsmän (och skandinaver) på besök, en remarkabel kvinna, med många järn i elden och full av överraskningar.

Torget i Kalambaka med Meteora i bakgrunden.



Här följer inledningen i den lilla guideboken jag fick:

\"En plats för avkoppling och tillbedjelse\"
\"Meteora har sedan elva hundra talet utgjort ett av den östortodoxa kyrkans ryktbaraste munkcenter och utgör än idag en sevärdhet utan motstycke. Det gäller stenskogen vid Thessaliska slätten nära Kalambaka, mellan bergen Koziaka och Antichasion, en plats där man övar sig i självlydnad, där viljan piskas, tron förstärks och personligheten formas. Med bönen och fastan, med viljan och lydnaden som sitt enda vapen, har munkarna i Meteora genom århundraden vaktat vår historiska och nationella skatt, vår medvetenhet, och utvecklat de heliga skrifterna och den ortodoxa hellenismens konster.
På så sätt har detta intrycksgivande landskap genom åren utgjort en oas för intellektet och en kraftig magnet för tusentals asketer som där fann den psykiska förstärkningen och det obeskrivliga lugnet, levt nära gud och stött bort synden med hjälp av bönen.
De över tusen i antalet höga klipporna med sin ensamhet, sin stillhet, med de flera hundra år gamla klostren på klipptopparna, får besökaren att tappa rösten och leder en till de \"himmelska höjdernas herre\", samtidigt som dessa nakna klippor (som uppstod på havets botten under den tertiära perioden, dvs för ca 60.000.000 år sedan) skapar hos besökaren en rädsla för naturkrafterna.
Av de 21 klostren som tidigare fanns på Meteora-klipporna fungerar i dag endast sex. Dessa är: Metamorphossis klostret (megalo Meteora),Hypapanti, Varlaam klostret, Heliga trefaldighets klostret, agiou Stefanou klostret och agiou Nikolaou Anapausa klostret\".

Vi fortsatte genom Kalambaka opp mot byn Kastraki som ligger alldeles vid porten till Meteora området.
 Det är inte så svårt att föreställa sig hur djupt troende munkar här tyckte sig se en gudomlig närvaro inte bara i platsens säregna skönhet, men också i de märkliga klippformationer som ibland påminner om statyer och utmejslade ansikten.




 Att man blir hänförd av att komma opp i området är bara förnamnet, klostren som ligger likt örn-nästen på klipptopparna är imponerande byggnadsverk, och att de oppfördes under tidig medeltid är en storartad bedrift med den tidens mått mätt.
De olika klostren är öppna för besökare olika dagar, det stora, Metamorphossis var inte öppet när vi var där, fick nöja oss med agios Stefanos, men det var inte dåligt det heller.












 
Varlaam, här spelades en av scenerna i James Bond filmen \"For your eyes only\" in.



 
Den eminente guiden Lena.


Ska inte försöka mig på att med ord beskriva mer av det hele, det var bara fantastiskt enastående, vi fortsatte efter klosterbesöket ner till byn Kastraki för att äta en bit mat på nån taverna.
På väg ner passerade vi några klippor där det pågick lite aktiviteter man som turist kan ägna sig åt här om man vill, bergsklättring.
 


 Det var väldigt bekymmersfritt att vara på utflykt med Lena på många vis, som när vi skulle äta t.ex, hon beställde, jag åt, hon betalade. Det var liksom ingen ide´att ens försöka komma åt notan.
Det var en mycket skojig och god dag i gott sällskap.

Påföljande dag gav mig iväg på egen hand, opp bland bergen för att se mig kring lite grann. Det hängde lite mörka moln vid horisonten söderöver, men det såg bättre ut åt det håll jag tänkt mig. Jag packade ner lite pic-nic mat jag handlat i Kalambaka och körde iväg mot mitt utflyktsmål. Hade tänkt mig köra till en liten bergsby som heter Haliki, därifrån fanns det på kartan väg utmärkt nästan ända opp till en bergstopp på 2295 möh, det var målet. Mot och förbi Kalambaka sedan vänster opp mot Kastania gick färden, härlig och frodig lövskog avlöstes av barrträdsskog när jag kom opp i bergen, längs slingriga vägar.



Ett stycke efter att jag stannat till för att ta denna bilden syntes det mörkare moln åt det håll jag tänkt mig, så jag bestämde mig för att inte utmana vädrets makter, ville inte ha ett skyfall över mig igen.
Hittade ett ställe och stanna till på där det fanns en liten vattenkälla en bit in i skogen. Det var trollskt, som i en urskog i skandinavien, fast ändå inte, en bit längre bort från en by hördes hördes någon som spelade klarinett på grekiskt vis. Annars var det tyst, det stora lugnet, ackompanjerat av klarinetten och fågelkvitter.



 Till kvällen blev jag opphämtad av Lena, för att tillsammans med henne se lite av staden Trikala. Och det fick jag göra, Lenas Trikala. Det blev återigen mat, på en taverna som egentligen inte hade satt igång köket, men det var inga problem, Lena var ju med så strax stod det mat på bordet. Sedan blev det besök på Trikalas bargata, där också Lena hade sin arbetsplats, bästa baren i Trikala, med det godaste kaffet och den bästa whiskeyn.
 



 Lite rund under fötterna, och glad i hatten var jag när vi i ett myller med människor sedan vandrade till bilen och Lena skjutsade mig till mitt kryp in på campingen. Jag minns inte ens att jag somnade, men det måste jag ha gjort.

 Nästa dag körde jag till Lena och vi gav oss iväg på en utflykt mot de trakter där Lenas man, Thanassis, har sina familjerötter.
På vägen passerade vi denna vägskylt som, enligt Lena, är nödvändig för att greker ska fatta att man inte ska köra över järnvägsövergången när det kommer tåg ; \"Tåget har alltid företräde\"
 


 Porten, byn Pyli ligger mitt i dalen som är infarten opp i Pindosbergen när man kommer från Trikala, Pyli betyder port. Åter bar det iväg mot ett Grekland som påminde om norden, men ändå inte.





Skidbackar.



Fjällko ?


 
 Helt säkert stöter man inte på sådana här i skandinavien, av en tillfällighet såg jag denna lilla gynnare ligga och värma sig vid sidan av stigen. Ett ungt exemplar av europas giftigaste orm, vipera ammodytes, sandhuggorm.



Hungrig blev man av bergsluften så klart, så det blev och stanna till vid en taverna. Lena beställde, vi åt, jag betalade. Denna gången snodde jag notan innan henne. Kunde knappt gå till bilen efteråt så mätt var jag.



På vägen tillbaka mot Trikala fick vi syn på en polis-kontroll i en kurva,
\"O shit\", skrek Lena, \"faan vi har inte säkerhetsbältena på så vi svänger av här, så vi slipper bli stoppade, så kan du få träffa Thanassis farbror också\". Okey det gjorde vi, O Thanassis farbror var på plats vid en lada med sina får.
 


 Jag blev för säkerhets skull presenterad som Lenas kusin från Sverige, så inga onödiga spekulationer skulle oppstå. Han tyckte det var mycket trevligt att träffa kusinen från Sverige  :lol:
 Senare på kvällen var jag hem till Lena och åt killing, det var mycket gott det också, och det blev ännu en glad kväll i Lenas sällskap, innan jag nästa dag skulle ge mig iväg mot Piraeus för vidare färd mot Samos och ett väntat och ett oväntat möte där.

Det var några fantastiska dagar i Trikala o Meteora.

 :smile: Tommy ( Tack än en gång Lena  :grin: )

Efter att ha varit på resande fot sedan den 28;e maj var jag den 31/5 på plats i Parga.
Där följde några lättsamma goa dagar, en hel del ömsesidiga igenkännanden, lata timmar på stranden, mycket mat o go mat hos boendevärdarna Dokos, eller favorittavernan Sakis oppe vid borgen. Härliga kvällar på Terra bar, och ouzeria meetings i gränderna bakom hamnpromenaden, och lite småutflykter till ( av mig ) outforskad terräng kring Parga.


Om det smaka gött ? Mmmmmmm, gött i gött, gött !!!!!!


Herr Sakis ( i mitten på bordet närmast ) slår sig gärna ner och har en pratstund med gästerna. Sakis taverna har funnits länge, här är alltid mycket folk, många kommer tillbaka för den goda maten och den gemytliga stämningen.


I Ormos agios Ioannis ( Johannesviken ? ) finns ett förunderligt naturfenomen att beskåda när det inte blåser. På havsbotten finns en sötvattenkälla där sötvattnet väller opp med sådan kraft, och i sådan mängd, att det syns tydligt på ytan när sötvattnet bryter mot det salta havsvattnet. Det säjs att båtar vid lugn väderlek kan stanna till och fylla på färskvattenförråden här.

 
 Det var en skönt att kunna ladda i lugn och ro i Parga inför rundresan som skulle följa de kommande veckorna.


 
Jag bollade lite alternativa resrutter i huvudet innan jag definivt bestämde hur jag skulle fortsätta touren. Med Inge hade jag bokat in att vi skulle ses en vecka på Samos innan han reste hem den 18/6. Alltså skulle jag behöva vara där till omkring den 10;e juni. Hittade och bokade färja från Piraeus fredagen den 9/6 med avgång kl.21.30 på kvällen, tiden passade bra då skulle jag kunna köra direkt till Piraeus på en dag, även om jag då skulle befinna mig 30-40 mil därifrån. SMS:ade Inge det beskedet och bestämde vi skulle höras av när båten var framme i Vathi på Samos.

Hade ju också haft kontakt med Lena i Trikala för det skulle vara skoj och hälsa på hos henne och se lite av den trakten ordentligt. Frågan var bara om jag skulle göra det före eller efter Samos, alltså i början eller mot slutet av rundresan ? Och när passade det Lena bäst att jag kom ? Du är jättevälkommen nu blev svaret från Lena när jag SMS;ade henne frågan. Det avgjorde saken, beslöt ge mig iväg till Trikala måndagen den 5/6.
 Söndagen, innan avfärden opp i och över Pindosbergen, pysslade jag om Hildur lite, bytte olja, sträckte och smörjde kedjan, tvättade henne så hon skulle glänsa fin och grann när jag gav mig iväg morgonen den 5/6.
  I tillförsikt om att nu slippa kyla och regn hade jag lämnat regn- och extrakläder hos mina boendevärdar i Parga, dit jag ju skulle återvända i slutet av min rundresa. Färdvägen skulle gå via Paramithia - Ionnanina - Metzovo mot Kalambaka, och en campingplats där med det passande namnet \"philoxenia\" ( grekiskt ord för gästfrihet ), där skulle jag hyra mig en bungalow under besöket. Adressen dit hade jag fått av Lena.
 Redan när jag närmade mig Paramithia upptäckte jag det kunde varit en god ide´att i alla fall haft handskar och en varm extra tröja med mig, det var lite kyligt i fartvinden, och över bergen längre fram hängde olycksbådande moln. \"Mig tycka dum turist vara trist\" var ett passande uttryck som då passerade i mitt huvud.


Vy från vägen mot Paramithia som skymtar längst bort i bilden.

 Vägen förbi Paramithia som skulle föra mig vidare opp mot Ioannina hade jag kört förut, fast då bara på kortvariga utflykter över dagen när jag semestrat i Parga, det var skoj att känna igen sig i trakterna, och minnen dök opp i huvudet från det besöket, medans Hildur och jag puttrade vidare.

(här är 2 bilder från en utflykt jag gjorde förra sommaren)

Lämningar av förkristen bosättning ovanför Paramithia.

Och alldeles intill, pågick motorvägsbygget som ska underlätta vägtransporter genom Grekland, från väst till öst, och vice versa.

Gammalt och nytt möts på ett så tydligt sett i Grekland, i stort och smått, och det är inte bara vid lämningar av historiskt storslagna och omtalade platser det går att skåda med egna ögon, det kittlar fantasin, tycker jag.
 Efter Paramithia svängde jag av mot Ioannina, och klättringen på slingriga bergsvägar började på riktigt. Passerade ett ställe där en turkisk långtradare råkat ut för en smärre olycka och hade fått assistans av landsmän. Jag reflekterade som hastigast över att jag inte såg någon grekisk assistans vid olycksplatsen då jag körde förbi, men funderade sedan inte så mycket vidare på saken, förrän jag berättade det för Lena. Hon sa att turkiska långtradarchaufförer som var tvungna att köra genom Grekland inte var speciellt förtjusta över det, och därför försökte köra genom Grekland så fort som möjligt, därför var det inte ovanligt med olyckor där turkiska lastbilar var inblandade. Enligt Lena ses turkisk nyttotrafik genom Grekland i allmänhet inte som något gott, och de kan inte räkna med grekisk assistans vid behov för att de helt enkelt ignoreras.
 Min risk att råka ut för olycka låg inte i att jag hade bråttom, det var så förbaskat vackert överallt längs vägen, så frestelsen att titta vid sidan om, istället för på vägen utgjorde den största olycksrisken.


Vy strax efter Ioaninna, insjön som syns heter Pamvotida, ön som finns där har en speciell betydelse i regionen Epiros historia från det turkiska väldet, här blev den lokala paschan (som var alban),1822 mördad av trupper utskickade från Istanbul för han ville bryta sig loss från det osmanska imperiet och bilda en grekisk-albansk stat.


Längs vägen vidare efter Ioaninna syntes snö på bergstopparna.


Katarapasset, den högsta punkten på vägen mot Kalambaka, härifrån var det nerförsbacke och nu var jag oxå i regionen Thessalien. Det var härliga slingriga vägar, jag hade ibland sällskap av andra mc-turister som fräste förbi i kurvorna medans vi glatt tutade åt varann.


Strax framme i Kalambaka, det var göttigt att se det grönskande böljande landskapet, och att ana Thessaliens slätter vid horisonten efter att ha färdats över Pindos-bergen.
Framme i Kalambaka letade jag mig fram till campingplatsen som Lena tipsat mig om, där var inte många andra gäster. Hyrde mig en liten bungalow med egen dusch och toalett för 25 euro natten.


Skickade ett sms till Lena och talade om att jag var framme, några timmar senare på kvällen satt jag vid dukat bord hemma hos henne i Trikala.


Lenas två äldsta grabbar var så klart nyfikna på Hildur och gav sig ut på en kvällstur eller två.
 
Det som följde vart 4 fantastiska dagar där jag tack vare Lena fick möjlighet att oppleva Meteora-området/Trikala mycket mer än jag som turist på egen hand kunnat komma i närheten av. Det var en absolut höjdponkt under resan att bli förunnad den gästfriheten Lena bjöd på under min vistelse där.


Fortsättning följer i Hellas Tour 3

 :smile: Tommy

Så var det då dags för avresa,lördagen den 27/5 2006, var allt packat och klart, Hildur stod redo för avfärd på gården utanför min lägenhet. Hade tänkt lägga mig tidigt inför avfärden i arla morgonstund nästa dag, men ivrigt tittade och lyssnade jag på väderleksutsikterna för Danmark och norra Tyskland till nästa dag, det lovade inte gott. I hopp om att undvika ett regn-väder som prognosen sa skulle komma till morgonen gav jag mig iväg redan vid 1-tiden söndag natt. Det började bra, och när jag passerade betalstationen på öresundsbron fick jag ett lycka till på resan av damerna som tog betalt för överfarten.

Det visade sig snart behövas, redan efter ett par mil i Danmark började det hällregna, det fortsatte hela vägen till Rödby där färje-överfarten till Tyskland väntade, dit kom jag fram på morgonen som en sur och frusen bäver.

Nåja, på färje-överfarten till Puttgarden fick jag i mig lite frukost, och hann med att nödtorftigt torka handskar, strumpor och skor med handtorks-apparaten på toaletten.

Anlände Puttgarden tidigt på morgonen, det hade slutat hällregna, men skurarna hängde i luften, och det blåste friska kyliga vindar, men jag hade gott om tid fram till dess att jag skulle checka in mig och Hildur på tåget i Hamburg.

Kom fram till Hamburg och stationen i stadsdelen Altona mitt på dagen den 28/5, incheckningen på tåget till Italien/Verona var utsatt till 16-tiden, så det fanns tid att tina upp och värma lemmar, tår och fingrar, och god var känslan att ha tagit sig så långt i vart fall.



Och ännu bättre kändes det några timmar senare när jag äntrade tåget med Hildur för färd mot Italien och Verona.


Efter att ha installerat mig i min kupe´ befann jag mig snart i tågets restaurant-vagn, där jag insöp lite mat och dryck, blev sittandes en timme eller två och filosoferade över vad de närmaste 7-8 veckorna skulle bära med sig. Det var en obeskrivligt god stund efter den något kylslagna och blöta starten på resan.
 I min kupe´hade jag sällskap av 3 tyskar i övre medelåldern, en herre och två damer som satt och läste och inte var särskilt pratglada, och jag var trött. Så efter mat och dryck begav jag mig ner i sömnens rike så fort som möjligt, vaggad till sömns av tågets rytm.
 Morgonen därpå, den 29/5, var tåget på väg genom Österrike, mot Brennerpasset, när jag vaknade.

 Tåget ankom Verona vid 11-tiden, nu väntade ca 30 mil till Catolica vid adriatiska kusten där jag bokat övernattning på hotel. Färden gick via Modena, Bologna och Rimini.Det gick över förväntan bra att köra på vägarna i Italien, använde vanliga landsvägar där hastighetsgränserna passade bra för Hildur.

               

Den 30/5 ( min födelsedag ) körde jag ca 10 mil till Ancona där färjeöverfarten till Igoumenitsa och Grekland väntade. Olympic champion var namnet på båten som skulle ta mig dit. Det var ingen liten skuta, när hon väl angjort kajen tog det mer än en timme innan alla långtradare och andra fordon kommit av. Jag förundrades över hur de fått plats, men när jag körde ombord förstod jag, där fanns 6 våningar bildäck.
 Väl ombord kändes det som jag redan var i Grekland, grekisk besättning, grekisk mat och dryck, och grekiska tongångar i högtalarna. Jag hade lyxat till det med hytt, det var ju trots allt min födelsedag, och det kändes skönt att krypa ner i kojen i förvissning om att jag nästa dag skulle vara framme i Igoumenitsa.


På morgonen närmade vi oss Korfu och den albanska kusten. Är det landet lika mystiskt som det verkar ?
 
Ja, inte vet jag, men det var ju inte dit jag var på väg nu. Framme i Igoumenitsa den 31/5 återstod bara några mil till mitt boende hos Dokos rooms&taverna i Parga.


Don, yiota och papa Dokos. Och en bild på utsikten från min balkong i Parga.

Här skulle jag nu bli någon vecka i de välbekanta och av mig omtyckta trakterna i och i kring Parga.

Resan fortsatte sedan mot Kalambaka och Trikala, se Hellas tour 2

  :smile:  Tommy

Vet inte riktigt var den här resan började egentligen. Men i huvet på en halvgammal gubbe som jag fanns tankar på att det skulle vara skoj o resa runt i Grekland på egen hand, o med eget fordon.
Tankarna växte efter hand som mina 2 grabbar blev större o började opptäcka att det kunde vara skoj o se världen lite mer på egen hand. Så beslutet att göra resan fattade jag efter att ha varit tillsammans med min yngste grabb på Sifnos förra sommaren.

Inspiration fanns sedan tidigare Greklandsresor o genom reseberättelser o tips o ideer från andras Greklandsresor, litteratur, reseguider, etc.
4hjulig motorcykel blev ett bra alternativ för mig, då jag inte ville åka instängd i en plåtburk (bil), men inte har MC-kort.

Semesterdagar hade jag sparat sedan tidigare, o några mer semesterdagar bestämde jag mig för att inte ta ut innan sommaren 2006.
Detta skulle bli den längsta semester jag haft sedan eldkvarn brann.

Återstod o se till den ekonomiska biten, och med ett grovt kalkylerande kom jag fram till att det skulle fungera om jag höll mig på mattan och inte svävade ut i andra lockelser.
Sedan började den roligaste förberedelsebiten, planerandet av alternativa resvägar,kolla opp resmål etc. inköp av kartor, kollande på internet efter båtresor, avgångstider för tåg, övernattningshotel m.m

I januari inköptes Hildur.


När denna bilden togs nere på skånska sydkusten en vårvinterdag i herrens år 2006 med den europeiska kontinenten bortanför horisonten var känslan av den förestående sommarsemestern påtaglig.

Tack för nu.
 Tommy