En liten reseberättelse från Peloponnesos

[eijukka]

En liten reseberättelse från Peloponnesos
I DAG BARA HÄRLIGA MINNEN eller??

I dag har jag varit tre veckor (redan SÅ länge!) hemma efter en hel månads vistelse på sydvästra Peloponnesos i oktober/november. Kombi by med sina cirka ett hundra invånare har nu en alldeles speciell plats i mitt hjärta.
Människans sinne är ju underligt. Fast minnena är redan lite "magrare", lite dimmigare, kan jag ännu i dag, när jag sluter mina ögon, återkomma när som helst till de otaliga små stunderna där, känna, höra, se, uppleva den längtan tillbaka som vi alla så bra vet.

Alltså en vanlig  tisdag  i byn Kombi . En vanlig dag utan nån visit hos mina finska vänner i grannbyn Vounaria för att läsa email eller en resa med bus till strandbyn Koroni, där jag två gånger har tagit del  i dopfesten i kyrkan Eleistria. Inte heller en spännande bilresa till bergen och bergbyar på andra sidan av viken eller till staden Kalamata, inte ens en vilsevandring på närmaste kullar mellan olivlundarna. Alltså en alldeles vanlig dag!

AV MIN DAGBOK (på finska!):
Klockan är sju. Är lite trött efter att ha hört på natten två timmar på det ursinniga skallet av grannens hund, lyssnat på klassisk (!) musik och läst en fin bok om kvinnolivet i skuggan av talibanerna i Afganistan.
Jag blir väckt av grannen, Nikos, som startar sin moped med hemsk buller under mitt fönster. Kattungarna jamar bakom dörren. Jag drar av gardinerna. Varje morgon samma förstummande vy:
det blåa havet, solen som går upp som en röd boll bakom Taygetos bergen.



Kiria Georgia, min hyresvärdinna, vattnar sina rosor i trädgården med en lång vattenslang. Zikaderna (?) larmar på olivträden. Athinas (Nikos fru) knackande steg på stengolvet i övre våningen. Under min månad SER jag henne hela två gånger!!?
Den minsta katten smyger in. Han är omöjligt snabb. Jag lyfter honom i famnen och stöter ut till balkongen, men ungen är inne förrän jag hinner att stänga dörren. Han kommer säkert att klara sig i livet!
Jag gör lite gym för att väcka upp mina stela ledar (sängen är stenhård!), klär mig och går ut med gårdagens sopor  som måste föras in i en behållare längre ute på gatan. Ropar KALIMERA till kiria Georgia, kramar Zina, Nikos hund, som hoppar ivrig som en gummiboll mot staketet i sitt lilla  inhägnad. Lämnar lite mat till omnejdens magra katter vid vägen.

Sen till frukost: jogurt med honung och härliga nektariner och äpplen, en kopp neskafe, som jag bär ut till balkongen. Solen smeker mitt ansikte, redan kanske + 20. Kattungarna spinner vid mina fötter efter att ha fått sina portioner, modern ligger sömnig på en länstol. Greklands flagga svajar på grannbalkongen. Måste spela dagens första pasians! Den genomgår icke!
Jag tänker på alla saker, utan vilka jag inte skulle klara mig: dagboken, min lilla radio, spelkorten, ficklampan, öronproppar, min röda mjuka terapikudde (en gåva från min dotter, hjärtformig), ordboken, färgpennor och en block. T.EX.
Jag skriver ett nytt datum på en ny sida i dagboken för att härska mitt liv ens på något sätt.

Sen en morgonvandring av 1,5 km till grannbyns butik ´O Nikos`. Först en liten bit asfaltväg, förbi kyrkan och Panagiotis´ler"fabrik".  Jag måste titta på, om det har kommit nya lerfigurer på bordet ute. Därefter en smal grusväg genom så gröna olivlundar. Jag är lite rädd för, om ett gevär plötsligt ska smälla såsom ett par gånger tidigare. Nån trast eller mig som objekt??.  Men i dag får jag vandra i lugn och ro och träffar ingen människa på vägen.
´O Nikos´är en välutrustad liten butik, men deras nya fina supermarket är nästan färdig på andra sidan av gatan.Någon kund pratar och pratar med kassörskan, ägarens mycket vänliga fru, ingendera av dem har brådska..
Mina köp:
-jogurt            2,72€
-plommonask 1,50
-tre äpplen      0,65
-sardiner         1,18
-kattmat          1,50
-marmelad      0,15  får kreditering (?) av två tomma retsina flaskor 0,14/st
Och sen tillbaka hem med ryggsäcken.
___   ___  ___

Senare på förmiddagen försöker jag att hitta en genväg till byns fantastiskt fina långa strand Paralia Peroulia. Jag vandrar genom olivlundar och beundrar tiotals ljusröda syklamenblommor under träden. Jag har aldrig sett så en mäktig cypress, den tycks sträcka sin topp ända till himmeln. Jag trycker mitt öron mot stammen och inbillar mig att höra den viska en gammal saga bakifrån århundraden



Jag kommer till randen av en väldig, djup klyfta, omgiven av höga mörka cypresser. En liten stig krumbuktar ner till dalen, men det finns där tjock rök: ett stort bål bränner. Jag hör människoröster där nere. En vit häst med sitt föl betar nära bålet. Stämningen är dimmig och sömnartig som i en film av Angelopoulos, Eternity and a Day.
Jag vågar inte gå ner utan går tillbaka till asfaltvägen, nästan två kilometer till stranden. Vit sand med små stenar, många kilometer, ingen människa på nära håll. Jag förvånar mig på strandväxter, vilkas stjälkar är alldeles fulla med små snäckor, sitter i skuggan och ritar en liten stund.



Simmar, vandrar barfota i sanden. Svettet rinner när jag vandrar tillbaka, solen bränner huden, getter på vingården bredvid vägen reser sig upp emot rankor och äter löv, dom är ganska skickliga! Jag är alldeles utmattad, när jag slutligen klarar mig  hem.

Kiria Georgia bringer mig kokt HORTA i olivolja. Jag såg henne samla "vilda grönsaker"  i trädgården på morgonen. Det smakar övereraskande bra, poli nostimo iine!

Efter matstunden halvsover jag nästan två timmar (den dåliga natten!), läser dagens "läxa"= fem sidor grekiska ord. Athina talar i telefon eller kan det vara deras TV? Jag undrar, hur någon kan tala så länge (och högt)!

___  ___  ___

Klockan är åtta. Kvällen blir allt mörkare. Jag lyssnar på radio, grekisk musik nu, Dalaras och Alexiou. En lång kväll. I byn händer det ingenting på kvällen, inte en enda taverna är öppen. Dessutom kör bussarna inte på kvällarna. Bäst att gå till sängs, med en kopp te. Jag vet ju inte, hurdan natt jag ska ha, fast jag har dåliga aningar (!), men det vet jag att i morgon jag ska ha en spännande dag igen. GOD NATT!

Denna lilla skildring är kanske inte alldeles sann. Så en "normal" dag hade jag säkert inte en enda!
När jag läser nu min dagbok, blir jag förvånad däröver,  hur många olikartade, härliga, spännande, trevliga, irriterande, t.o.m. förargande händelser och upplevelser jag hade under EN månad. Men jag är ingen författare. I stället rekommenderar jag varmt  "Morea, en bok om Peloponnesos" av Sven Stolpe, en härlig bok.

Eija

PS. Jag har aldrig nån kamera med på mina resor och jag är verkligen inte heller  konstnär såsom ni ser, men det är så kul att bara sitta, titta och rita. Var och en kan säkert göra det om man bara VILL!!